Jobbhistorik.

Satt igår, såg över mitt CV. Inte för att det är kul, inte för att det känns givande. Men jag måste.

Det känns deprimerande att tänka på hur många jobb jag haft, vilket jag alltid gör även om det inte står på papperet. För att inte tala om jobben jag inte haft. Visst, för en som ska anställa folk kanske det är kul. För mig är det en påminnelse om ett kapitel jag vill lägga bakom mig.

Det kapitlet som innehöll sjukt måga otacksamma slittimmar av att
- söka jobb
- vänta på att ett av de skräpjobb man hade skulle ringa (alltid redo; aldrig sova)
- jobba

Fanns det något annat man gjorde förresten? Tror inte det. Rastlösheten springer iväg med en innan man hinner säga "vila". Har man inte jobb förtjänar man att aldrig vila. Det var vad som bankats in i mitt huvud och det var vad jag levde efter.
Jag var en av de få som brann för att få jobba. Det fanns inte ett jobb jag inte sökte och faktiskt hade varit tacksam att få.

Inkludera slakteri (där jag faktiskt fick en live tour), parkeringsvakt och alla andra jobb som jag inte trodde någon ville ha.
Staten var oförmögen att skaffa fram ett riktigt jobb, jag var nödd att dra utomlands.

Sedan finns det folk som säger att man inte förtjänar att stämpla och slösa statens skattepengar. Fuck det. Jag önskar inte min värsta fiende arbetslöshet.