Det fortsatte med en vän som var 14, hon bar hemligheten ensam i flera år. Ensam var ordet, har någon egentligen känt sig så fruktansvärt ensam?
Fler vänner följde hennes spår, äldre men otillräckliga. Aldrig tillräckliga för ansvar men tillräckliga för skuld.
I högstadiet var en av dem en heldag på sjukan. Hon berättade vad de gjorde, hon förtäljde de blodiga detaljerna, ångesten, spyorna och alla droger. Jag minns att innan ingreppet hade hon ett ofattbart sug efter konserverad ananas.
Nästa tog några piller med dåligt samvete. Ett antal timmar samt blodklumpar senare var det över. Tänk vad en
Sen har vi en släkting till mig. Hon är inte den öppna typen till att börja med. Vi märkte att hon var mer bitsk och bitter än normalt, ingen förstod riktigt varför. Hennes man yppade under en pressad middagskonversation något försök till skämt som antydde något om hennes problem till att få barn. Att hennes blick inte mördade honom var en gåta. Vi fick senare kännedom om missfall och en tung slöja av ångest som följde med detta.
Det var svårt att begripa varför det var en så stor grej, det där med fortplantningen. Ända till dess vi blev bjudna till partaj för att hon fyllde jämna. När man såg alla hennes vänner och dubbelt så många småbarn springa omkring fick man under en millisekund full förståelse för tomrummet och stressen paret bar på. Hur mycket de blodklumpar i föregående fall kunde ha betytt för henne.
25% av kvinnor får missfall under sin livstid enligt Wikipedia. Alla vet nog inte om det. Det slog mig. Tänk om bonusmensen som inte borde kommit var något annat.
Tänk om någon dog som aldrig blev saknad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar