Tungt.

Det passerade en natt av bråk, sorg och skuld. En granne borrade från mitt i natten med jämna mellanrum till tidigt på morgonen. Det var inte en bra start på dagen att vakna, ha ont och känna sig som en usel flickvän. Är just nu ledsen, trött och sitter och tittar på en bonusräkning på £88.

När jag löpte på gymet igår kändes stegen så lätta, flaxade fram. Nu känns det som jag inte knappt orkar lyfta huvudet ovanför marken.

Teknik i mitt liv.

Läste just här om en stadskärna som vunnit pris. Det påminde mig om en dag för några år sedan när min far vann något slags pris för att han hjälpt till med en idé om hur man kan bygga om Skellefteå stadskärna. Gudarna ska veta att det behöv(de)s.

Under tiden man läste Kalle Ankas Pocket och förundrades av Joakim "Oppfinnar-Jocke" Johansson kanske skälet bakom denna fascination var just att han var en entrepenör och uppfinnare liksom min far.

Semesterbesök under årens gång som Tom Tits i Södertälje och Teknikens Hus i Luleå minns jag särskilt tydligt. Anar att det beror på min faders teknikinspirerade, lyriska inverkan på oss barn.

Jag brukade tjuvläsa fars tidning Ny Teknik i unga år och en hel del gånger följa med ner i garaget för att följa skapandeprocessen. Där kunde man med all rätta applicera "genier behärskar kaos". Detta är även ett uttryck som jag själv känt igen mig i ett antal gånger.

Ärligt talat minns jag inte hur många datorer vi haft hemma genom åren. Som mest kanske 10 på en och samma gång i hushållet. Red Hat och uppringt modem, Mac Preforma med othello. Commodore 64, Pinball och MSröj. Det var bara några av de mer excentriska delarna i min uppväxt.

Teknik och uppfinnesrikedom har haft stor del i mitt liv, mycket tack vare min far. Och jag hoppas det kommer fortsätta speglas i fortsättningen.

And you never got'a chance to even open your eyes

Det började med en sång, raderna fastnade. En man som sjöng om en förlust. Han var förklädd i flashig hiphopförpackning. Han hade sorg.

Det fortsatte med en vän som var 14, hon bar hemligheten ensam i flera år. Ensam var ordet, har någon egentligen känt sig så fruktansvärt ensam?

Fler vänner följde hennes spår, äldre men otillräckliga. Aldrig tillräckliga för ansvar men tillräckliga för skuld.

I högstadiet var en av dem en heldag på sjukan. Hon berättade vad de gjorde, hon förtäljde de blodiga detaljerna, ångesten, spyorna och alla droger. Jag minns att innan ingreppet hade hon ett ofattbart sug efter konserverad ananas.
Nästa tog några piller med dåligt samvete. Ett antal timmar samt blodklumpar senare var det över. Tänk vad en oskyldig kväll på krogen kan leda till. Hon har så länge jag känt henne hyst en nästintill sjuklig fascination för muskler.

Sen har vi en släkting till mig. Hon är inte den öppna typen till att börja med. Vi märkte att hon var mer bitsk och bitter än normalt, ingen förstod riktigt varför. Hennes man yppade under en pressad middagskonversation något försök till skämt som antydde något om hennes problem till att få barn. Att hennes blick inte mördade honom var en gåta. Vi fick senare kännedom om missfall och en tung slöja av ångest som följde med detta.

Det var svårt att begripa varför det var en så stor grej, det där med fortplantningen. Ända till dess vi blev bjudna till partaj för att hon fyllde jämna. När man såg alla hennes vänner och dubbelt så många småbarn springa omkring fick man under en millisekund full förståelse för tomrummet och stressen paret bar på. Hur mycket de blodklumpar i föregående fall kunde ha betytt för henne.

25% av kvinnor får missfall under sin livstid enligt Wikipedia. Alla vet nog inte om det. Det slog mig. Tänk om bonusmensen som inte borde kommit var något annat.
Tänk om någon dog som aldrig blev saknad.

Inte svårare än så.

I helgen som passerade såg jag en film som heter "What happens in Vegas". Den handlade om ett impulsgift par som först försökte få varandra att vara otrogna men slutade med försoningssex. (Vilket man inte fick se, det var bara en slutsats men de ville ha varandra i slutändan i alla fall.)

Började tänka lite på ämnet otrohet. Det är fler än en jag känner som utsatt/utsatts för det. Om jag varit med i en sådan karusell är jag lyckligt ovetande om. Har funderat på hur man skulle reagera på att få veta att någon varit otrogen emot en, lite senare i livet.

"Jaha vad bra, nu vet jag vad jag fick HIV ifrån"
"Betryggande, det var dig det var fel på ändå"
"Näe, varför gjorde du det, hon var ju fulare än mig"

Lite svårt att spekulera. Känns onaturligt på något sätt, fenomenet otrohet i sig. Varför binda upp sig till en person om man inte tycker den personen är värd trohet, det går emot min interna logik. Distans, svacka, whatever.

Jag köper inte ursäkterna.
Det utmynnar till slut i att man inte ger sin partner respekt. Om man är oförmögen att göra sig förtjänt av tillit har man inget i ett förhållande att göra. Någon som vill sätta emot?

Albin skrev finurligt om otrohet. "Var otrogen med den du är med." Det är inte svårare än så.

Betydelse av Bögar i Barndom.

På sistone har jag haft nostalgikänslor av alla möjliga slag. Vet inte vad som triggat att jag igår natt fick för mig att prata om trasdockorna och teskedsgumman, men jag anar.

Läste häromdagen runt lite grand och blev påmind om min ungdom på mer än ett vis. På något vänster hamnade jag i Gardells dagbok. Minnena han skrev om påminde mig om hans böcker som jag läst. Odjurets tid minns jag som en personlig favorit, men jag läste alla. De berörde mig, precis som böcker ska göra.

Idyll men misshandel bakom ridåer. Skönhet, skörhet, utanförskap. Bibliska och ibland bittra metaforer var återkommande. Jag kunde relatera troligtvis onormalt mycket till dem, förklarat måhända av att jag och Gardell har vår frikyrkliga uppväxt gemensamt.

Jag lyssnade till Mark Levengood prata om fåglar när jag var liten. Det var en skiva som betades av ett antal gånger och utvecklade ett visst intresse. Bäst minns jag när han liknande grönsångarens läte med att den räknade till 7.

Det myntades med största sannolikhet något i mig, som senare ledde till innehav av en fet fågelatlas. Hade i denna stund inte den blekaste aning om att mannen med den fridfulla rösten skulle komma att knulla en av mina absoluta favoritförfattare på heltid.

Jobbhistorik.

Satt igår, såg över mitt CV. Inte för att det är kul, inte för att det känns givande. Men jag måste.

Det känns deprimerande att tänka på hur många jobb jag haft, vilket jag alltid gör även om det inte står på papperet. För att inte tala om jobben jag inte haft. Visst, för en som ska anställa folk kanske det är kul. För mig är det en påminnelse om ett kapitel jag vill lägga bakom mig.

Det kapitlet som innehöll sjukt måga otacksamma slittimmar av att
- söka jobb
- vänta på att ett av de skräpjobb man hade skulle ringa (alltid redo; aldrig sova)
- jobba

Fanns det något annat man gjorde förresten? Tror inte det. Rastlösheten springer iväg med en innan man hinner säga "vila". Har man inte jobb förtjänar man att aldrig vila. Det var vad som bankats in i mitt huvud och det var vad jag levde efter.
Jag var en av de få som brann för att få jobba. Det fanns inte ett jobb jag inte sökte och faktiskt hade varit tacksam att få.

Inkludera slakteri (där jag faktiskt fick en live tour), parkeringsvakt och alla andra jobb som jag inte trodde någon ville ha.
Staten var oförmögen att skaffa fram ett riktigt jobb, jag var nödd att dra utomlands.

Sedan finns det folk som säger att man inte förtjänar att stämpla och slösa statens skattepengar. Fuck det. Jag önskar inte min värsta fiende arbetslöshet.

Att skapa en höna utan en fjäder

En av Aporna skrev idag om att det tog hus i helvete över en bagatell. Om att provocera med flit. Gör man så? Vem vill hitta på något att balla ur över, på riktigt?
Vidare läser jag i Apans blogg och det verkar som en skopa bekräftelsebehov också spelar in.

Jag känner igen mig. Det som ger upphov till konflikter lever numera ett eget liv, på bekostnad av mitt liv. Om mina tidigare förhållanden varit pariserhjulet så är den här fritt fall.

Tidigare var det förutsägbart och inte direkt spännande men man hängde med i svängarna. Luktade standardprocedur och rutin lång väg. Nu är man uppe bland molnen, samtidigt skraj för när det ska säga "klick klick" och tilten slår och man tror att man ska avlida. Det går snabbt. Man skriker. Håller någon i handen. Det är med skräckblandad förtjusning jag lämnar nöjesfältet.

Kanhända det utvecklas till någon annan åkattraktion, lite lugnare. Tills dess är det tur man har bra nerver och inte spyr så ofta. En sak är säker, det blir inget pariserhjul för mig.

"Ät nyttigt eller dö"

Nya livsstilen, myntad av Daniel. Ska bli spännande att se hur det funkar.