Grannsämja i olika länder.

En av mina allra bästa vänner lärde jag känna genom grannsämja. Hon är Granne med stort G. Det började med att mina föräldrar flyttade till en familjevänlig förort och välkomnades med en blomma. Sedan kom vi oftast bra överens såvitt jag minns de 10 år som granne.

Senare i livet har jag flyttat ett antal gånger både i Sverige och utomlands. Kan inte säga att jag tycker Svenska grannar varit sämre än andra, som det står här.
Jag har aldrig själv fått klagomål från en granne heller, så vill inte tro att jag har brustit i respekt när det gäller husfrid.

Bodde på Irland ett tag, men tänkte aldrig över grannen. Det var ett område med mestadels barnfamiljer så vi hade olika liv, mitt hus och deras. Irlands grannen hälsade första gången efter månader men då i rätt trevlig ton, mer än så märkte vi aldrig av varandra.

Häromnatten eller ska jag säga på morgonkvisten, fick jag och min kära erfara Brittiskt grannskap. (Eller halvsant, misstänker att den grannen är av Indisk härkomst eller dylikt.)
Kvinnan inte gallskrek, hon till och med ylade. Man har ju hört folk skrika många gånger förut, speciellt i den lite ruffiga restaurangbranschen med sena nattskift. Men hon skrek som om hon skulle dö. Man hörde aldrig mannen, han måste haft en mer dämpad ton. Man hörde heller ej några slag eller kastade möbler. Hon lät bara helt vansinning växlat med livrädd.
Efter 10 eller 15 minuter av att höra henne yla muttrade min kära Hoppa för fan! (Det lät ju som om hon ville). Jag fick honom att gå dit för att vi skulle få ro. Han hann till dörren sedan kom två poliser rusandes och avbröt "ceremonin". Det var tydligen inte bara vi som upprördes av skriet.