Fantasi 2.

Vi kände varann för ett tag sen. Eller rättare sagt, vi kände aldrig varann. Vi passerade varann, men vi såg inte nåt då. Det var nödvändigt, aldrig frivilligt. Ändå minns jag så väl den gängliga kroppen, det fina leendet och känslostormarna. Hjärtat. Och givetvis de blå ögonen. Det sägs att man minns vissa människor, andra bleknar fort. Av någon anledning bleknade han aldrig. Våra hjärtan krossades till pulvermos av dom andra. Hans ögon var mer isande blå än jag minns. Han var musik, alltid, för mig. Internet är fantastiskt, man kan förälska sig i en skärm nuförtiden. Eller en tio år gammal bild och lite fantasi. Den delen som gått från svartvit till färg i mig önskar inget hellre än att fånga skönhet i varje skrymsle att visa upp för världen. Den andra delen är inte längre här.