Inledning på novellen jag aldrig skrev

Tårar rann längs med väggen. Vata immor fyllde luften, in i lungorna som drogs samman i ändlösa konvulsioner. Snyftningar som nådde väggar. Alla förlorade striden mot rakhyveln. Inte denna gång. Kaklet mot stjärten, en känsla av att vara konstant smutsig som efter en valdakt. Som i boken "kort kjol" fast den har gangen bara ett självackel. Det är ackligt att vara otillräcklig.